I lördags packade jag in cykeln i bilen och for till Motala.

Väl där stannade jag på ett Mc donald, tog en kaffe och paj för att invänta Sussi och hennes två kompisar. Vi fyra skulle alltså cykla 15 mil. Att de skulle göra det är inget konstigt, men att lilla jag som för 1,5 år sedan var en soffpotatis skulle göra det, det kändes stort.

Fick mess att ta mig till gatan där huset låg som vi hyrt in oss i och efter lite letande och svärande åt Eniros karta kom jag i alla fall fram. Vi packade upp, monterade ihop cyklarna och cyklade de ca 5 km ner till centrum och startområdet där vi hämtade ut nummerlapparna.

Taggad till tusen, jisses om jag bara hade vetat...

Bästa, fina Sussi. Min barndomskamrat som jag fick kontakt med igen förra året då vi träffades för första gången efter 30 år!

Innan vi for tillbaka till huset smällde vi i oss varsin pizza. Inte så paleo men har hört att det är bästa uppladdningsmaten och man vill ju göra som proffsen ?

Väl vid huset så pratade vi lite och sedan somnade vi. Klev upp vid 7 på söndagen och frukosten var serverad. Vi åt så gott det gick av alla nervösa känslor och sedan klädde vi på oss och trampade ner till centrum och start.

Vädret var sol men blåsigt och hur blåsigt fick vi nog veta... herre min skapare! Frös lite grann dels av nervositet men även av kylan men tänkte att vi trampar oss varma.

Fram till Ödeshög var ett rent he-vete rent sagt men det skulle bli värre och det var tur vi inte visste det. Där uppmättes blåsten till 13 m/s och vid depån när jag satt i en bajamaja ville jag bara ringa min pojkvän för att höra lite peppande ord men kände att jag skulle börja gråta då. Det gjorde jag ändå.... sittandes i en bajamaja i Ödeshög... hur tragiskt är inte det haha.

Tog mig i kragen och peppade mig själv och insåg att jaga tider fanns inte. Hade som mål innan loppet att klara det på 10 timmar, nu var jag glad om jag tog mig runt.

Efter en jätte lång, seg uppförsbacke som aldrig tog slut blev det bättre. En liten bilväg i skogen och där var det hyggligt vindstilla så där gick det fort och jag njöt faktiskt. Men sedan när man kom ut på stora bilvägen och slätterna kom den riktiga utmaningen. Där uppmättes vinden till 18-20 m/s och i en uppförsbacke som inte var så brant men lång och tempot gick sakta var jag tvungen att kliva av cykeln och gå för jag hade blåst omkull annars då sidvinden var brutal!

Fysiskt mådde jag okej under loppet, det var det mentala som spökade men tanken att ge upp fanns aldrig, inte ens på bajamajan i Ödeshög.

Jag stannade och åt vid varje depå men det serverades bara olika drycker, saltgurka, bullar och banan. Jag är glad jag hade mina proteinbars med mig för utan den energin de gav hade jag aldrig orkat.

Jag trapade och trampade och den sista milen var den längsta någonsin och motvind givetvis då med. Att inte ens kunna få medvind in i mål kändes surt. Men i mål kom jag och på tiden 9.37 som jag är enormt stolt över!

En lycklig, trött Anne och enda krämporna var i växlingsrummen, krampkänningar i höger vad och där nere givetvis.

Att cykla de 5 km tillbaka till huset var nästan jobbigare än hela loppet och väl där firade vi med lite chips och champagne! Somnade rätt fort fast sov fruktansvärt dåligt och kroppen skrek av stelhet varje gång jag vände mig.

Igår måndag kom jag hem vid 13.40 tiden, sov middag i omgångar i ca 3 timmar. Fått 11 tim nattsömn och nu känner jag mig oförskämt pigg och mår toppen, skulle kunna cykla det igen idag ? fast den nedre regionen skulle nog protestera.

Nu fixa här hemma och sedan åka hem till kärleken och krama om honom innan det är dax för kvällsjobb.

Ha de bäst för det har jag!