I lördags packade jag in cykeln i bilen och for till Motala.

Väl där stannade jag på ett Mc donald, tog en kaffe och paj för att invänta Sussi och hennes två kompisar. Vi fyra skulle alltså cykla 15 mil. Att de skulle göra det är inget konstigt, men att lilla jag som för 1,5 år sedan var en soffpotatis skulle göra det, det kändes stort.

Fick mess att ta mig till gatan där huset låg som vi hyrt in oss i och efter lite letande och svärande åt Eniros karta kom jag i alla fall fram. Vi packade upp, monterade ihop cyklarna och cyklade de ca 5 km ner till centrum och startområdet där vi hämtade ut nummerlapparna.

Taggad till tusen, jisses om jag bara hade vetat...

Bästa, fina Sussi. Min barndomskamrat som jag fick kontakt med igen förra året då vi träffades för första gången efter 30 år!

Innan vi for tillbaka till huset smällde vi i oss varsin pizza. Inte så paleo men har hört att det är bästa uppladdningsmaten och man vill ju göra som proffsen ?

Väl vid huset så pratade vi lite och sedan somnade vi. Klev upp vid 7 på söndagen och frukosten var serverad. Vi åt så gott det gick av alla nervösa känslor och sedan klädde vi på oss och trampade ner till centrum och start.

Vädret var sol men blåsigt och hur blåsigt fick vi nog veta... herre min skapare! Frös lite grann dels av nervositet men även av kylan men tänkte att vi trampar oss varma.

Fram till Ödeshög var ett rent he-vete rent sagt men det skulle bli värre och det var tur vi inte visste det. Där uppmättes blåsten till 13 m/s och vid depån när jag satt i en bajamaja ville jag bara ringa min pojkvän för att höra lite peppande ord men kände att jag skulle börja gråta då. Det gjorde jag ändå.... sittandes i en bajamaja i Ödeshög... hur tragiskt är inte det haha.

Tog mig i kragen och peppade mig själv och insåg att jaga tider fanns inte. Hade som mål innan loppet att klara det på 10 timmar, nu var jag glad om jag tog mig runt.

Efter en jätte lång, seg uppförsbacke som aldrig tog slut blev det bättre. En liten bilväg i skogen och där var det hyggligt vindstilla så där gick det fort och jag njöt faktiskt. Men sedan när man kom ut på stora bilvägen och slätterna kom den riktiga utmaningen. Där uppmättes vinden till 18-20 m/s och i en uppförsbacke som inte var så brant men lång och tempot gick sakta var jag tvungen att kliva av cykeln och gå för jag hade blåst omkull annars då sidvinden var brutal!

Fysiskt mådde jag okej under loppet, det var det mentala som spökade men tanken att ge upp fanns aldrig, inte ens på bajamajan i Ödeshög.

Jag stannade och åt vid varje depå men det serverades bara olika drycker, saltgurka, bullar och banan. Jag är glad jag hade mina proteinbars med mig för utan den energin de gav hade jag aldrig orkat.

Jag trapade och trampade och den sista milen var den längsta någonsin och motvind givetvis då med. Att inte ens kunna få medvind in i mål kändes surt. Men i mål kom jag och på tiden 9.37 som jag är enormt stolt över!

En lycklig, trött Anne och enda krämporna var i växlingsrummen, krampkänningar i höger vad och där nere givetvis.

Att cykla de 5 km tillbaka till huset var nästan jobbigare än hela loppet och väl där firade vi med lite chips och champagne! Somnade rätt fort fast sov fruktansvärt dåligt och kroppen skrek av stelhet varje gång jag vände mig.

Igår måndag kom jag hem vid 13.40 tiden, sov middag i omgångar i ca 3 timmar. Fått 11 tim nattsömn och nu känner jag mig oförskämt pigg och mår toppen, skulle kunna cykla det igen idag ? fast den nedre regionen skulle nog protestera.

Nu fixa här hemma och sedan åka hem till kärleken och krama om honom innan det är dax för kvällsjobb.

Ha de bäst för det har jag!

Jag har helt enkelt inte haft lust att blogga och inte för att det inte hänt ngt i mitt liv, tvärtom men helt enkelt inte haft lust. Lovar inte att jag kommer fortsätta skriva nu som förut utan inläggen kommer när de kommer.

Träningen har inte varit på topp och det beror lite på halsont, sjukt barn, övergått till 2-skift och inte riktigt kommit in i den rutinen ännu. Jag har tränat dock, lite styrka hemma, lite backträning, prommis och ngt pass på gymmet. Matintaget har jag ökat konstigt nog eftersom jag tränar mindre, men har ätit för lite förut, inte haft den där riktiga energin. Trots lite träning och mer mat går nu vågen neråt sakta men säkert.

Vad har mer hänt? Jag har träffat någon. Eller nej för vi har ju kännt varandra länge och vänskap övergick till mer. Finns det någon bättre känsla än att vara tokkär på våren? Kroppen pirrar redan av vårkänslor och så lite kärlek på det är helt underbart. Behöver jag ens skriva att livet är underbart? nej.

Nu snurrar en maskin med jobbkläder, diskat upp efter gårdagens trevliga middag. Lilla är hos kompis och jag ska baka lite paleomatbröd till nästa vecka. Mitt stora hjärta är intresserad av paleo så ska introducera honom i den matvärlden nästa vecka. Bad honom väga sig nu på morgonen så får vi se om en vecka med paleo (med lite fusk) ger något resultat. Ska bli intessant men jag tror nog att något kilo försvinner i alla fall.

Ha det bäst nu så återkommer jag vilken dag som helst :-)

... att te x blogga. Det har varit tokmycket och stressigt på jobbet att energin har inte funnits till så mycket mer när jag kommer hem än att fixa mat.

I veckan blev det i alla fall ett hemmapass på 30 min och dottern hakade på. Fått till en löprunda också på 4,3 km. Sprang ute och det var några veckor sedan sist men det gick bra trots att det blåste rejält och var halt fläckvis, men jätteskönt efteråt.

Haft ett möte med coachen också och denna gången diskuterade vi min dipp jag haft med träningen och maten. Jag har ätit på tok för lite och det är ju givetvis liksom stressigheten som är på jobbet en bidragande orsak till att jag inte haft energi till träning. Vi tog också upp det här med min inre stress jag har inför mina kommande lopp och har fått verktyg nu så att jag ska kunna bearbeta det problemet. När jag gick därifrån var jag så glad, lättad och framförallt motiverad igen.

På måndag kör jag igång igen med superstrikt paleokost men måste äta mer och försöka få i mig mellis. Ska hårdträna tre veckor och ta det softare den fjärde. Så ska jag köra nu och har också gjort ett träningsschema. Visst nästa lopp är cyklingen men kan ju inte bara tokträna cykel utan axlar och core är minst lika viktigt så att jag orkar sitta och trampa de timmar det nu blir och det blir mååånga sådana.

Idag blev det lite fusk. Dottern har länge pratat om att hon vill ner på stan och äta så idag gick vi till Bamboo city och åt. Det var riktigt gott och åt både friterat och ris. Bestämde att inte ha dåligt samvete utan njuta och det gjorde jag. Dagen till ära tog jag på mig en kjol jag köpt. Jag skulle kunna haft en tightare topp/tröja utan att skämmas men där är jag inte mentalt riktigt än. Mentalt är jag fortfarande en tjockis men jag jobbar på det med. En dag ska jag köpa den där tighta klänningen och bära den med stolthet!

Bjuder på dagens outfit i alla fall.

Samt en bild på mitt allt, min största kärlek och lilla pt.

Nu fortsätta se reprisen av Biggest loser.
Ha en trevlig kväll! Kram

Klockan 06.00 åkte jag och vännen M iväg mot Norberg. Vi var nästan först på plats och det första vi gjorde var att lägga ut skidorna i spåret.

Därefter letade vi oss till byggnaden där startkittet lämnades ut. Då anlände även M's syster. Sedan begav vi oss till en gymnastiksal där vi chillade tills det var dax att gå till start. Där anslöt även min tävlingspartner Frudin med kompis ifrån Stockholm. Tyvärr hann vi inte umgås så mycket men det var kul att ses igen.

Så här såg jag ut innan start (fotografen var nog lika nervös som jag då bilden blev lite suddig).

Efter ett otaliga toabesök då det var lika bra att kissa så mycket det gick, hade ätit ägg, makrill och faktiskt lite hårtbröd och en banan men drack inte så mycket vilket nog var ett stooort misstag. Ville ju inte behöva leta upp en bajamaja eller närmaste buskage under loppet, men det hade jag inte behövt oroa mig för för jag kände mig inte nödig alls under loppet.

Så var det dax att gå till starten och leta upp skidorna... nästa gång ska jag vara ute i lite mer god tid. Letade och letade och när vi la ut skidorna var det typ 10 par där... nu fanns tusentals! Hittade dem i alla fall uppställda brevid spåret så tog dem och letade efter en lucka där jag kunde stå vilket var omöjligt så jag fick starta brevid banan ihop med publiken :-)

Så bar det iväg, banan var flack och jag kände att det här blir bra. Det blev inte riktigt lika bra bana hela vägen... Första milen körde jag på bra men skidorna kändes si så där. Föret var väldigt blandat, där solen låg på var det tö och snö fastnade men där det var skugga, blåst och svinkallt gick de kanon. Vid första vätskekontrollen lämnade jag in skidorna för omvallning fast tycker inte de blev så mycket bättre.

Mil två var asjobbig!!! Funderade på utifall jag skulle slänga mig i en snödriva, låtsas vara skadad och vänta på "ambulansscotern".. men herre gud då skulle allt vara förgäves. Nya Anne ger inte upp!!!

Det var många, lååånga uppförsbackar men då saxade jag upp och använde enbart benen och lät armarna vila. Med långa backar uppför kommer givetvis nerförsbackar och de var riktigt läskiga! Jag som inte tränat nerför någonting är stolt att jag ändå vågade. Men efter att vurpat rejält i två backar och ena gången så illa att luften faktiskt gick ur mig så tog jag av skidorna och gick nerför de värsta. Till och med eliten vurpade som dominobrickor i backarna :-)

Vid vätskekontroll två var jag helt tömd på energi. Drack lite vatten, energidryck och blåbärssoppa och gav mig tillåtelse att ta en bulle men då var de slut!!! Är tacksam att jag hade banan med mig så den slank ner.

Sista milen bestämde jag mig för att njuta... var lättare sagt än gjort. De sista 4 km blev i alla fall njutning. Flack spår, perfekt före, jätte fina spår och man hörde målgångaspeakern i högtalarna som peppade för då visste jag att nu är det nära.

Tre mil på tiden 5.33 tim. Ingen rekordtid men ville ju klara det innan 6 timmar. Så sjukt stolt över mig själv och vid målgången bubblade känslor upp att jag fick tårar i ögonen - lycka!

Totalt slut, stel och frusen men så lycklig!

Vid målgång hade jag visst vunnit pris i en utlottning men det priset skulle hämtas ngn annan stans men var så stel i benen att jag faktiskt struntade i att hämta ut det. Ville bara ta mig till gymnastiksalen och byta om. Väl där träffade jag på Frundin igen som var på väg till deras buss. Kändes kul att vi båda klarade det och nu har vi tre lopp kvar och de sker i alla fall utan snö.

Bytte om till torra kläder, drack lite, åt upp mina godisar och väntade sedan på M och hennes syster. De körde ju 6 mil men var skönt med den väntan för mina ben just då hade inte klarat av att sätta mig i bilen och köra hem.

Väl hemma 20.30 så blev det världens snabbaste dusch och sedan sängen och somnade direkt. Idag är jag ledig och det behövs kan jag säga!

Nu är det bara att se fram emot nya målgångar och nu läggs träningen om och det blir cykel och simning som kommer att dominera samt givetvis styrketräningen. Det är den som gjort att mina armar/axlar är starka och har ingen värk för fem öre.

Vid sista vätskekontrollen spelades Just idag är jag stark... och japp det är jag om än lite öm :-)

Usch nu börjar jag bli nervös inför morgondagen. Finns inget att vara nervös över men det är mitt första, riktiga lopp och som den "gröngöling" jag är så är det nog normalt.

Jag fick i alla fall ett meddelande imorse från min "coach" fru att jag kunde lämna mina skidor där så vallar han dem åt mig. De har kanske ledsnat på mitt gnäll och oron jag har inför min tejp :-) Jätte snällt i alla fall och går det dåligt har jag ju honom att skylla på haha.

Funderingar som finns det bajamajor? orkar kroppen kämpa utan riktig lunch? behöver jag ta med pannlampa? fast tanken är givetvis att komma i mål innan mörkret faller. Det enda jag har koll på är när det börjar samt hur jag ska klä mig för det har jag provat ut i allt från plusgrader till minus 12.

Kroppen känns lite bättre idag så länge jag inte behöver sätta/ställa mig upp. Det finns alltså hopp inför morgondagen och jag är glad att jag tagit ledigt på måndag. Trots all oro och nervositet ska det bli jättekul. Jag åker dit tillsammans med en kompis härifrån men kommer träffa "Frudin" på plats och det är ju hon som lurat mig att göra Halvklassikern. Det ska bli roligt för vi har inte setts på flera månadern nu eller vi sågs två ggr förra året och det är två ggr på 30 år!! Så roligt att få kontakt igen med gamla barndomskamrater och speciellt när det visar sig att man kämpar och tränar för samma mål i livet. Sussi vi äger!!!

Jag ska fixa iordning frulle och mellis så det är klart då vi åker kl 6 imorgon bitti. Först nu blir det en prommis, känner att kroppen behöver det samt vill njuta av det underbara vintervädret med strålande sol.

Ha det bäst och jag återkommer men säkerligen inte imorgon utan på måndag. Finns på Instagram under Woopisen annars.

I onsdags körde jag ett stenhårt pass med en pt (fått gratis). 1 1/2 timme med knäböj, squats, utfall, axlar, armar och alla övningar innehöll vikter/skivstång. Mådde okej igår men idag kan jag knappt på än mindre sitta på toa. Varje muskel som finns i benen ömmar, men inte i armarna/axlarna konstigt nog, bara lite bak vid skulderbladen. Hur ska jag kunna genomföra Engelbrektshalvan? fast det är skillnad att gå och glida så det går kanske bra.

Varit och handlat lite energi tills dess. Inte optimalt paleo men det ger snabb energi om sockertoppen dalar. Det är ju bara för en dag, äter/dricker ju inte godis annars men bananer går åt här hemma.

Har varit lite eller väldigt off sista dagarna. Jag ifrågasatte en person varför hon alltid ska dra upp det förflutna och bara gnälla på mig/om mig. Frågade om hon inte någon gång kunde säga något positivt? Fick svaret; det finns inget positivt att säga om dig... Det är då man börjar tvivla på sin exictens och de orden har etsat sig fast i min hjärna och i två dagar har jag bara velat gråta men biter ihop och kämpar vidare. Ingenting känns kul just nu och jag är glad att jag fått möjligheten att träffa en coach för hon kommer få mycket att bita i nästa fredag då vi ska ses igen. Usch var inte meningen att bli så gnällig men inte ens mitt liv är alltid fluffrosa eller varselgult och tack o lov har jag byggt upp mig själv så pass att jag inte bryter ihop totalt. Jag VET att jag är bra, har positiva sidor, är en glad skit egentligen bara inte just nu..

Nu ska jag koppla bort alla negativa tankar, fokusera framåt och börjar med att ha världens gosigaste fredag med min dotter som är mitt absoluta allt.

Och där hamnade bilden lite fel men so what :-)

Nu på med myspys, förbereda mat och softa gärnet men börjar med en voltaren :-)

Idag är det ett år sedan som jag på allvar tog tag i mitt liv, min vikt och träning. Det har varit det bästa året i mitt liv och det lyckligaste (om jag bortser från min dotters födelse).

Det har inte varit lätt och jag har varit väldigt osocial. Försakat mycket för att inte rubba min plan, mina mål och för att jag vet hur lätt det är att hamna i gamla vanor igen. Tråkig har några kanske tyckt att jag varit som bara haft två saker i huvudet; mat och träning men vet ni det fungerade för mig och jag är stolt att jag har varit så envis och stått på mig.

I september började jag med Paleokost och det är ännu en av de bättre beslut jag tagit. Den kosten passar mig och min kropp jätte bra. Jag kör inte hundra procent strikt paleo men i alla fall 80. Utesluter det som jag nu lärt mig att min kropp inte mår bra av och som får vågen att skjuta i höjden.

Träningen har blivit en självklarhet i min vardag. Får jag inte träna blir jag smågrinig, rastlös och känner mig dyngfet. Jag jobbar på mina svaga punkter som löpning och uthållighet. Det är inte alltid jag vill ut och springa men jag gör det ändå för att jag behöver det. Tränar man inte ska man inte räkna med resultat heller.

Med vikten hade jag ett mål och det klarade jag, men är fortfarande inte där jag vill vara men det fixar jag under detta året. Finns ingen anledning att stressa nu och jag vet att även om vågen står still så formas ju ändå kroppen om. Jag vet det! men är fortfarande väldigt vågfixerad. Vet att man inte bör väga sig samma dag eller dagen efter ett styrkepass då musklerna samlar på sig vätska vilket i sin tur gör att vågen visar lite mer. Ändå ställer jag mig på den och blir jättebesviken istället för att vänta någon dag eller två och istället få se en gladare siffra.

Hur har det gått det här året då? Jo vikten var idag minus 18,3 kg men i förrgår var den minus 19 kg. Jag styrketränade och drack mycket igår.. behöver inte säga mer då va :-)
Midjan är exakt minus 20 cm smalare och under brösten minus 17 cm!! Inte undra på att bhn blir för stor hela tiden. Benen är ca 2 cm på varje och armarna likaså men de har ju blivit mer muskulösa istället.

Detta var en summering av året som gått och ser fram emot ett nytt år. Det kommer att gå lättare och bli roligare. Nu har jag lagt grunden för styrkan och kondisen och ju mindre man väger desto lättare blir det att träna.

Nu "ser jag fram emot" Engelbrektshalvan på söndag, halvvättern i juni, vansbrosimningen i juli och lidingö i september. Då är min halvklassiker gjord och nästa år... då ska jag göra hela!

Don't wish for it - work for it!!!

Det blev lite sent igår och vaknade imorse i total förvirring kl 5.30 Jag trodde jag hade försovit mig och missat bussen (bilen är på verkstaden). Upp, på med arbetskläder och då inser jag att det faktiskt är lördag. Gud så skönt! Lägger mig på sängen fullt påklädd och småfnittrar åt mig själv och somnar.

Nu några timmar senare med frukost i magen är jag redo att ta tag i dagen. Jag ska åka och träna samt hoppas att snön som vräker ner ska avta samt att temperaturen sjunker under nollan. Jag vill åka skidor senare, behöver få några fler mil i ben och armar. Hade jag inte dragit på tejpen förra helgen skulle jag kunnat åka nu men den fungerade ju inte vid snöfall. Funderar på att försöka skrapa bort den om det inte slutar snöa.

Ha det gött nu och träna lite idag, skidor, prommis, gym, plankan ja gör vad ni vill men försök att få till någonting. Känslan man får efter träning är underbar. Visst det kan ta emot innan och jag erkänner jag ligger jätte skönt nu i soffan och vill verkligen inte ut men jag gör det ändå för mig, min kropp tackar mig efteråt och jag mår så bra då. Idag finns inte på världskartan att jag vill gå tillbaka till för ett år sedan. Imorgon är det exakt ett år sedan som jag fick den där känslan i kroppen att nä nu får det f-n vara nog! Nu ska soffpotatisen bli fit for fight, få kondis, muskler, bli pigg och glad och tappa kilon. Jag är stolt över mig själv att jag har lyckats, att jag tränar sådant som är mindre roligt, att jag knaprar broccolisar fast de inte är så där mumsiga, att jag har energi, är glad, rätt nöjd över mig själv (jobbar på den biten) och fått nya vänner under resans gång och till och med kanske träffat mannen i mitt liv och allt detta tack vare beslutet att ändra mitt liv! :-)
Kram