Den här veckan har jag varit så trött, tar mig knappt upp på mornarna och somnar nästan innan jag lagt huvudet på kudden på kvällen. Träningen fick jag till ett av de fyra passen igår men annars ingenting sedan i lördags. Okej fram till i tisdags hade jag grym träningsvärk överallt men en pw hade jag kunnat få till, men orkade inte.

Jag har kört hårt sedan då jag började på allvar i februari och de sista 9 veckorna har varit tuffa. Mentalt och kostmässigt, lagt om hela "mitt liv" men det har gått jätte bra och fungerat uppenbarligen då kläderna bara blir större och större.

Det är klart att kroppen någon gång säger stopp nu, vänta jag hänger inte med. Antingen genom att man blir sjuk eller som jag i mitt fall blir jätte trött och orkeslös. Jag tänker låta kroppen vila nu så länge den inte orkar göra som jag vill. Nästa lördag ska jag springa Tunnel run och just nu känns det som att en mil är ohyggligt långt.

Kosten kan jag i alla fall kontrollera och den sköter jag dels för att det blivit rutin samt att jag mår så bra av den. Min mage har aldrig varit lyckligare. Det känns ändå pissigt rent sagt men en vecka ger jag mig själv, inte mer! Har ju för sjutton ett skidlopp i början av februari och måste börja träna inför det också med eller utan snö.

Snart är min sötpotatis i ugn klar och det blir bacon till det och grönsaker. Lilla är hos kompis och har ingen aning om ifall hon äter där men annars får hon pannkakor med sylt och glass... usch så äckligt :-)